(Den här texten skrevs cirka 1999)
I oktober 1998 fick jag äntligen träffa pappas kusin Bill och hans fru Lois för första gången. Jag reste runt i USA under fyra månader och hade planerat in två veckor hos dem i Gualala. Jag kommer aldrig att glömma första gången vi träffades, när de mötte mig vid busshållplatsen i Santa Rosa. Trots åldersskillnaden och att vi aldrig förr träffats pratade vi i munnen på varandra från första sekunden. Det kändes som vi alltid hade känt varandra och det var inte någon tvekan om att det här var min släkt. Vi tillbringade två veckor med att prata om släkten i Sverige och om Bill’s pappa Petrus och redan då planerade vi för Bill och Lois första besök i Sverige året därpå.
Jag träffade också min syssling Linda och hennes man Tony, de bor också i Gualala och jag älskade alla mina nya amerikanska släktingar från första ögonblicket. Bill var så stolt över mig, vi gick långa promenader nere i den lilla stadskärnan och han ville presentera mig som ”kusinen från Sverige” för varenda människa vi såg. Bill var en av de mest fantastiska människor jag någonsin träffat. Vi hade en speciellt samhörighet och känslan av släktskap var mycket stark.
Under denna första USA-resa 1998-1999 träffade jag även Bills son Kim. Jag tillbringade en vecka utanför Seattle, tillsammans med honom, hans dåvarande fru Shannon och dottern Ashley.
I Glendale utanför Los Angeles träffade jag Jeanette (dottern till farfars halvbror Karl) och hennes man Hugh. Och sist av allt tillbringade jag två veckor hos Bills syster Marie, i soliga Dunedin, Florida. Där fick jag också träffa hennes båda döttrar/mina sysslingar Nancy och Yvonne och deras familjer.
Sommaren 1999 var det dags för Bill och Lois att resa till Sverige för att se varifrån Bills förfäder hade kommit. De var här under fem varma dagar i juli. Jag hämtade dem på Arlanda och hela vägen hem till Vetlanda kommenterade de hur vackert och rent Sverige var jämfört med USA. De bodde hos mina föräldrar och njöt av varje sekund. Vi presenterade dem för i princip alla deras släktingar här och körde runt dem till platser som var viktiga för dem att se.
Kusinerna Ingvar, Maj-Britt, Henry, Bill och Holger sommaren 1999 i Gettinge.
Bill fick se platsen där hans far föddes och bodde tills han emigrerade. Tyvärr finns inte torpet kvar, men det går att se var husgrunden var. Bill tog med en sten därifrån som fick en hedersplats i hans kontor i Gualala. Han fick även se kyrkan där hans far konfirmerades och där hans far fick den bibel som nu finns hos Bill. Han fick även se huset där Petrus gick i skolan. För Bill var detta ett sätt att få någon slags inre ro och hitta en saknad pusselbit. Han var så ung när hans far dog så han lärde aldrig riktigt känna honom och kände att resan till Sverige var ett sätt att komma närmare sin far och förstå honom på ett sätt han aldrig tidigare kunnat göra.
Det var fantastiskt att få vara en del i detta. Att se min pappas leende och glädjen i Bills ögon den första gången de möttes och kramade om varandra. Att se min mamma och Lois skratta och ha roligt tillsammans trots att de inte förstod ett ord av vad den andra personen sa. Att se Bills ansiktsuttryck när han stod på platsen där hans farföräldrars hus en gång stått och där hans far lekte som barn. Att höra min pappa försöka prata engelska med Bill och Lois genom att använda sitt engelska lexikon och att se dem med huvudena tätt ihop läsa i lexikonet för att försöka komma på vilket ord de ska använda för att säga det de vill. Att se Josefs fru Annie (den enda från Petrus generation som fortfarande levde) gråta av lycka när hon fick träffa sin mans brorson som hon inte ens visste existerade.
Våra förfäder 