Amanda Reiter och hennes familj/Amanda Reiter and her family

Amanda med döttrarna Dorothy och Audrey/Amanda with her daughters Dorothy and Audrey

George Reiter med en av döttrarna, förmodligen Dorothy/George Reiter and one of the daughters, probably Dorothy.

Dorothy & Audrey Reiter

Amanda Reiter

Dorothy, Audrey & Amanda

Amanda?

George med en av döttrarna/George with one of the daughters

Dorothy & Audrey

Deras hem/Their home

Deras hem/Their home

George Reiter

Amanda Reiter

Amanda utanför deras hus/Amanda outside their house

Familjeporträtt/Family portrait

Bröllopsfoto/Wedding picture

Dorothy & Audrey

Vinkan torp

Vinkan torp

Här bodde min farmors mormors mor Anna Lena Svensdotter vid sin död 1902.

Jag kommer snart att skriva mer här på bloggen om Anna Lenas ättlingar varav många finns i USA!

Julkort från Petrus till farfar

Julkort

Från Petrus, 9 december 1913

Sökandet efter farfars bror i Amerika, del 5

(Den här texten skrevs cirka 1999)

I oktober 1998  fick jag äntligen träffa pappas kusin Bill och hans fru Lois för första gången. Jag reste runt i USA under fyra månader och hade planerat in två veckor hos dem i Gualala. Jag kommer aldrig att glömma första gången vi träffades, när de mötte mig vid busshållplatsen i Santa Rosa. Trots åldersskillnaden och att vi aldrig förr träffats pratade vi i munnen på varandra från första sekunden. Det kändes som vi alltid hade känt varandra och det var inte någon tvekan om att det här var min släkt. Vi tillbringade två veckor med att prata om släkten i Sverige och om Bill’s pappa Petrus och redan då planerade vi för Bill och Lois första besök i Sverige året därpå.

Jag träffade också min syssling Linda och hennes man Tony, de bor också i Gualala och jag älskade alla mina nya amerikanska släktingar från första ögonblicket. Bill var så stolt över mig, vi gick långa promenader nere i den lilla stadskärnan och han ville presentera mig som ”kusinen från Sverige” för varenda människa vi såg.  Bill var en av de mest fantastiska människor jag någonsin träffat. Vi hade en speciellt samhörighet och känslan av släktskap var mycket stark.

Under denna första USA-resa 1998-1999 träffade jag även Bills son Kim. Jag tillbringade en vecka utanför Seattle, tillsammans med honom, hans dåvarande fru Shannon och dottern Ashley.

I Glendale utanför Los Angeles träffade jag Jeanette (dottern till farfars halvbror Karl) och hennes man Hugh. Och sist av allt tillbringade jag två veckor hos Bills syster Marie, i soliga Dunedin, Florida. Där fick jag också träffa hennes båda döttrar/mina sysslingar Nancy och Yvonne och deras familjer.

Sommaren 1999 var det dags för Bill och Lois att resa till Sverige för att se varifrån Bills förfäder hade kommit. De var här under fem varma dagar i juli. Jag hämtade dem på Arlanda och hela vägen hem till Vetlanda kommenterade de hur vackert och rent Sverige var jämfört med USA. De bodde hos mina föräldrar och njöt av varje sekund. Vi presenterade dem för i princip alla deras släktingar här och körde runt dem till platser som var viktiga för dem att se.

Kusinerna Ingvar, Maj-Britt, Henry, Bill och Holger sommaren 1999 i Gettinge.

Bill fick se platsen där hans far föddes och bodde tills han emigrerade. Tyvärr finns inte torpet kvar, men det går att se var husgrunden var. Bill tog med en sten därifrån som fick en hedersplats i hans kontor i Gualala. Han fick även se kyrkan där hans far konfirmerades och där hans far fick den bibel som nu finns hos Bill. Han fick även se huset där Petrus gick i skolan. För Bill var detta ett sätt att få någon slags inre ro och hitta en saknad pusselbit. Han var så ung när hans far dog så han lärde aldrig riktigt känna honom och kände att resan till Sverige var ett sätt att komma närmare sin far och förstå honom på ett sätt han aldrig tidigare kunnat göra.

Det var fantastiskt att få vara en del i detta. Att se min pappas leende och glädjen i Bills ögon den första gången de möttes och kramade om varandra. Att se min mamma och Lois skratta och ha roligt tillsammans trots att de inte förstod ett ord av vad den andra personen sa. Att se Bills ansiktsuttryck när han stod på platsen där hans farföräldrars hus en gång stått och där hans far lekte som barn. Att höra min pappa försöka prata engelska med Bill och Lois genom att använda sitt engelska lexikon och att se dem med huvudena tätt ihop läsa i lexikonet för att försöka komma på vilket ord de ska använda för att säga det de vill. Att se Josefs fru Annie (den enda från Petrus generation som fortfarande levde) gråta av lycka när hon fick träffa sin mans brorson som hon inte ens visste existerade.

Julkort från Karl till min farfar

Julkort

Från Karl (som undrar när Paul ska komma till Amerika)

Hur Gustav Bjorkquist i Lodi kände till ”min” Bjorkquist

Det allra mest fantastiska med att hitta farfars släkt i USA är ändå historien om hur jag egentligen lyckades hitta Bill. En dag när Linda och jag skulle åka till Petaluma och handla, detta var vid mitt andra besök i Gualala, sa Linda att Petrus förmodligen ler i himlen nu, och är väldigt nöjd med hur han ordnade allt. Hon menade att Petrus nog hade ett finger med i spelet när jag hittade Bill och att han styrde upp det hela.

Jag hade aldrig ifrågasatt hur Gustav Bjorkquist i Lodi hade fått Bill’s telefonnummer och adress, men när jag kom till Gualala första gången fick jag veta hela historien. Så här gick det till: En dag hade Gustav varit ute och åkte omkring i sin bil. Han hade inte något särskilt mål utan körde mot kusten och sedan norrut. Utan att han hade planerat det så hamnade han i Gualala, som ligger utmed Highway 1 vid Stillahavskusten. Han körde igenom Gualala (det är en liten by så det tar högst en minut) men av någon anledning bestämde han sig för att svänga av från Highway 1. Han gjorde en högersväng, körde upp för en liten backe och hamnade utanför byggnaden som då inrymde Bill’s kontor (han hade en revisionsbyrå) och även rörmokarfirman där dottern Linda på den tiden jobbade som receptionist.

För er som inte har varit i Gualala så kan jag förklara att det utmed Highway 1 finns en rad med hus till vänster och en rad med hus till höger. Bills kontor låg på en kulle på högersidan, några meter från huvudvägen, men det fanns inte några skyltar som pekade dit och inget annat där av intresse för någon som är ute och åker och ser sig omkring.

Gualala

Nåväl, slumpen gjorde i alla fall att det var här som Gustav stannade sin bil. När han hade gjort det såg han skylten som hängde över dörren till Bills kontor. På skylten stod det WM. J. BJORKQUIST (William Junior Bjorkquist) och eftersom det var samma efternamn som hans eget så bestämde han sig för att gå in där och se vem denne man med efternamnet Bjorkquist kunde vara. Kanske var det en släkting som han inte vetat om innan?

Bill var ledig just denna dag, men eftersom Linda jobbade på rörmokerifirman i kontoret bredvid kom hon ut till Gustav och undrade om hon kunde hjälpa honom. Gustav presenterade sig själv och sa att han hade blivit nyfiken när han såg skylten över dörren och att han var nyfiken på vem Bill var. De lyckades ganska snart reda ut att de inte var släkt, men Linda gav honom Bills visitkort med namn, adress och telefonnummer. Sedan åkte Gustaf hem till Lodi igen (en resa på cirka 4-5 timmar) och när han några år senare fick mitt brev så kom han ihåg sin resa till Gualala, letade reda på visitkortet och skickade ett brev till mig med Bills namn och adress. Tack vare denna spontana utflykt till Gualala så hittade jag Bill och mitt paradis i Gualala. Hade det inte varit för Gustav hade jag förmodligen aldrig hittat rätt eftersom Bills telefonnummer inte fanns med i telefonkatalogen och eftersom hans båda systrar hade gift sig och bytt efternamn.

Jag har många gånger tänkt på hur enkelt det hade varit för Gustav att bara köra rakt igenom Gualala istället för att göra denna omotiverade högersväng. Tänk om han inte hade sett skylten över dörren till Bills kontor? Skylten var trots allt ganska svår att upptäcka, då den var i trä och nästan i samma nyans som väggen den hängde på. Tänk om Gustav inte hade varit så nyfiken? Tänk om Linda inte hade gett honom Bills visitkort? När jag tänker på detta nu i efterhand så är det mer eller mindre som ett mirakel och jag måste hålla med Linda: Petrus är förmodligen väldigt nöjd med hur bra han arrangerade det hela.

Bill utanför sitt kontor, med skylten som ledde Gustav rätt

Påskkort från Karl till farfar

Påskkort

Från Karl och Karin

Sökandet efter farfars bror i Amerika, del 4

(Den här texten skrevs cirka 1999)

Det gick några veckor och i början av april kom det ännu ett brev från USA, från William som alltså var den senaste personen jag hade skrivit till. Jag öppnade det och försökte att inte hoppas för mycket…. Jag läste de första raderna och såg att han redan där nämnde min farfars namn, Paul, och farfars bror Josef. Då förstod jag! Detta var rätt person, och den person jag hela tiden letat efter!!!

William/Bill Bjorkquist var min pappas kusin, son till Petrus Bjorkquist, och nu hade jag äntligen hittat rätt!!! Jag blev så glad, och kastade mig på telefonen och ringde till pappa och berättade att jag just fått brev från hans amerikanske kusin! Han blev om möjligt ännu gladare än vad jag blev, och jag läste upp brevet för honom i telefonen. I sitt brev berättade William om sig, sin familj, om sina två systrar Marie och Dorothy och deras familjer. Jag fick veta att jag har inte mindre än 12 sysslingar i USA! Jag fick också adresserna till hans systrar och till Jeanette som är Karls dotter.

Vad hade då hänt med Petrus och Karl efter det att dom kom till USA? Jo, Petrus gifte sig med en kvinna som heter Bernice, hon levde fortfarande när jag fick detta första brev från Bill och var då 96 år gammal. De bodde först i Corry, Pennsylvania, men flyttade 1937 till Cleveland, Ohio, och där bodde de när Petrus dog i cancer den 3:e juli, 1941. Bernice bodde under sina sista levnadsår i Californien hos dottern Dorothy. Tyvärr dog Bernice innan jag fick möjlighet att träffa henne.

Bill gifte sig med Lois och flyttade till Glendale, Californien, och jobbade på Lockhead under många år, innan han startade sin egen revisionsbyrå. De bodde på flera olika platser i Californien, men då jag hittade Bill hade de sedan många år bott i Gualala, en liten by vid Stilla Havet, 115 miles norr om San Francisco. De har en son, Kim, och en dotter, Linda, som är mina sysslingar. Kim har en dotter, Ashley och Linda och Tony hade två söner, Derik och Joshua.

Bill’s systrar Marie och Dorothy hade också gift sig och Marie har tre barn medan Dorothy har sju barn. Marie bor i Florida och Dorothy bodde i Lodi, Californien, innan hon gick bort för några år sedan.

Som bevis på att han var rätt person skickade Bill även med kopior på de första sidorna i Petrus konfirmationsbibel där det står Petrus namn och att han konfirmerades i Näsby kyrka 1913. Jag hade nog inte behövt något bevis, jag kände ändå att det här var mitt släkt, men det var ändå roligt att få se sidorna ur bibeln.

Om Karls familj berättade han följande: Karl hade gift sig med en svensk kvinna som kallades Carrie, och han trodde att det var en amerikansk variant av det svenska namnet Carin vilket ju stämmer överens med texten på det gamla fotot som pappa har. De fick två döttrar och en son. Karl’s familj hade bott i Jamestown, New York fram till 1926 då de flyttade till Glendale.

Detta första brev från Bill följdes av många fler. Till att börja med hade han inte tillgång till Internet utan vi brevväxlade via den vanliga postgången. Så småningom skaffade han Internet och breven byttes ut mot e-post. Vi lärde känna varandra väldigt väl genom breven och jag fick även brev från hans son Kim med mängder av foton på hans dotter Ashley och dåvarande frun Shannon. Självklart skickade jag även många foton till dom, foton på min familj och äldre kort på deras förfäder och släktingar i Sverige.

Nyårskort som skickades till farfar

Detta nyårskort skickade halvbrodern Karl hem till min farfar i Sverige:

Nyårskort

Från Karl och hans fru Karin

Sökandet efter farfars bror i Amerika, del 3

(Den här texten skrevs cirka 1999)

När alla breven var ivägskickade kunde jag bara vänta…. Det första som hände var att ett av breven kom i retur på grund av att adressaten inte kunde hittas. Det var en besvikelse och jag blev lite orolig, tänk om just den personen var min släkting! Men det var inte så mycket jag kunde göra åt det eftersom jag redan kontrollerat alla tänkbara platser för att få fram rätt adresser.

Efter ett tag fick jag ett e-postbrev, från en 13-årig tjej i Poway,San Diego, Olivia Bjorkquist. Hennes pappa hade just fått mitt brev, och de höll nu på att undersöka om vi kunde vara släkt med varandra. Det visade sig att vi inte var släkt, deras förfäder kom från Värmland och inte från Småland. Ytterligare två brev kom i retur så sammalagt var det tre brev som aldrig kom fram. Jag fick också två trevliga svarsbrev, ett från Richard Bjorkquist som inte heller var släkt med mig, men som ändå var glad att höra från Sverige. Det andra brevet kom från Robert Bjorkquist som svarade för både sig och sin bror James. Inte heller de var släkt med mig, däremot var de släkt med Richard som jag redan hade fått brev ifrån. Alla önskade mig lycka till i mitt sökande, samtidigt som jag nästan började ge upp hoppet.

Då kom brevet som skulle förändra allt! Det var ett brev från Gustav Bjorkquist i Lodi, Kalifornien, han svarade för fem personer på min lista och ingen av dom var släkt med mig. Istället upptäckte jag att alla som jag hittills hade hört något ifrån var släkt med varandra. Av dom 13 personer som jag skickat mitt brev till hade jag nu kunnat stryka 10 stycken och övriga tre var de där breven hade kommit i retur. Men, Gustav skrev något mer i sitt brev, han kände till en annan Bjorkquist som inte var släkt med honom. Den personen hette William Bjorkquist och jag fick hans adress och Gustav uppmanade mig att skriva till honom om jag inte redan hade gjort det.

Med tanke på alla brev jag skickat, och alla gånger jag sökt igenom Internet efter namnet Bjorkquist så verkade det otroligt att jag skulle kunna ha missat någon. Men William’s namn hade inte kommit upp i någon sökning, så nu när jag fick veta att det fanns en till så skyndade jag mig att göra en ny kopia av mitt brev och skicka iväg. Det var inte med några större förhoppningar jag la brevet på brevlådan, jag började tro att jag aldrig skulle hitta ättlingarna till Petrus och Karl.